Stela-Sverige-Syndromet..

Busschauffören släppte av mig bokstavligt talat precis framför mitt hem. Först stannade han framför grannens hus, sedan kypkörde han 10m fram till "mitt" hus(pappas) efter att jag sa att det var grannens hus och tackade så jättemycket för att han släppte av mig så nära huset.
Haha. 
Denna chaufför känner jag till lite sedan innan han blev bussis.. Och efter snart 3,5 års pendlande till och från pojkvännen så har man ju lärt känna i stort sett alla bussisar som kör mig till och från tåget var/varannan fredag och söndag.
Häromkring är alla väldigt trevliga inkl. chaufförerna. Chaufförerna brukar småprata med kända som okända resenärer.. Det är väldigt ofta resenärerna tackar för resan, unga som gamla.
När jag, bonnatös som jag är i jämförelse m. "stadsborna", hälsar glatt på buss/spårvagnschaufföerer i Gbg/Sthlm och/eller säger "Tack för skjutsen" så kollar de GÖRSTORT på mig och ser ut som levande frågetecken.
Förmodligen så tror de väl att jag är påtänd eller görfull, för i en storstad så "kan" ju inte folk hälsa eller prata med varandra spontant.
Ok, det är väl inte bara storstan..
Det är nog stela-sverige-syndromet som härjar i de flesta.

Herregud. SLÄPP LOSS! Risken att bli mördad då man bara hälsar lite glatt på en okänd människa eller bara ger en komplimang till någon också okänd som tex "Vilka fina skor!" är faktiskt inte stor.
Se på mig. Jag lever fortfarande!!
Man blir glad då en främmande person kommer fram och ger en komplimang som i exemplet ovan, JAG blir glad då jag ger nån okänd en komplimang och ser att DE blir glada!!

Så.. nästa gång du går utanför dörren. Ge den lilla tanten/gubben som är ute och går med hunden varje morgon du är på väg till skolan/jobbet ett leénde och hälsa glatt så får du både ett förvånat ansikte och förhoppningsvis ett lika glatt hälsande tillbaka, kanske som bilden nedan!